PROJECTS

TRIKKEN
Svensk Risoförening
Risokompis

VARIOUS LINKS

Coastline typeface
Backstage
MyFonts
Movies I've seen
Luc Devroy
citylikeyou
internal_affairs
David Lynch on cooking quinoa

PLAYLISTS

Workshop
Leisure
Fönsterbrädsjazz

TEXT EXTRACTS

(The Pine Question)

Citizens of the urban
candy land – Feel fine
as long as something
occupies the mind –
When the empty comes,
stones fall from that mind
– And lets the body know
– He is far from home –
Pine on the poster –
Bring me the closure
– And let naturalist
anarchists bang their drums
– And let there be silence for:
Seeds will cry
in the empty streets
outside brutalist homes

(Oäktingar)

Att människan vet vad
hon vill i förväg är
helvetets öppna käftar mot
ansiktets sköra skinn.
Smärtan får oss att välja
bort döden och i dess
ställe väljer vi välbehaget.
Vi får det av föda
och sexuellt umgänge,
vi äter upp dödens motsats,
men vi får bara smulor
som glider mellan våra
oförmögna tänder. Om nätterna
slår det oss att återhållsamhet
är vår enda fristad
men tristessen den bär
med sig är halva döden
och vi flammar av ångest
tills vi får vila i graven tysta
bredvid våra oäktingar.

(Ungdomsdikten)

jag lägger mig ned på mattan och
låter känslorna komma. Vackla av in i
natten, fyll mitt hår med syrén.
Panna mot panna, en centimeter från lycka.
Man ser ett enormt hav öppna upp sig i horisonten och människornas lek är
som vindens voltər i de glödande partiklar som reflekterar sommarens sista ljusstrålar.
Men det finns inget kvalmigare än perfektion i längden och i vår lycka söker vi åter kaoset.
Det är sentimentets kaosteori. Men romantikern i mig ropar; hon ska ha en stjärnhimmel inuti sig, som jag kan undersöka i ensamhet. Stjärnhimlen ska omfamna det som är vi och göra det som är jag lugnt.

Och vi ska ligga på mattan i vår bubbla och kolla på varandra som barn igen. Det ska vara första gången för andra gången. Jag ska vara hemma i det som är främmande. Jaget ligger inte innanför ögonen, det ligger trettio centimeter och lite till vänster söder om huvudet. Motspelaren som passar in i den krokiga famnen säger mer om jaget än jaget själv.

(Ur Stäppvargen av Hermann Hesse)

Bokstäverna kom med ojämna mellanrum, svaga och otydliga och slocknade fort. Den som ville locka kunder med detta var inte vidare driftig, han var en stäppvarg, stackars karl; varför lät han sina bokstäver dansa här på muren i den mörka lilla gränden i stadens äldsta kvarter vid denna tid på dygnet, i regnväder, då ingen hade sina vägar hitåt, och varför var de så oläsliga, flyktiga, nyckfulla? Men stopp, nu lyckades jag utskilja flera ord i följd; de löd så här: